Oksana
Tisdag, tredje Oktober
Kubinka is a small military town outside of Moscow that used to be closed for visitors. The town is still mainly inhabited by military families. Two times a day the Russian anthem is played in loadspeekers over the town. A few military tanks stand facing a lonely soccer field. The school is surrounded by 100 birch trees and a stern Lenin statue gazes out over the place that is still used for town celebrations and meetings.
Oksana räddade mig när jag skulle börja plugga ryska i Sankt Petersburg för 4 år sedan. Efter två dagar av byråkratikaos och hånfulla elaka byråkratitanter som bara pratade ryska med mig hittade Oksana mig. Jag bara grät. Oksana tog med mig till den rätta institutionen och den rätta byggnaden där jag äntligen blev satt i en klass. Hon tröstade mig på engelska. I hennes ögon fanns medlidande trots att jag inte förtjänade det.
Nu bor Oksana i en liten militärstad utanför Moskva som heter Kubinka. Där är hon engelskalärare genom programet "Teach for Russia". Hennes hår har varit rosa och lila. Nu är det blekvitt. Eleverna älskar henne och 6- åringarna kastar sig över henne med kramar i matsalen. Jag fick hålla 3 engelskalektioner med henne. För 6-åringar 10-åringar och 14-åringar. Jag lärde ut svenska och schweizertyska. För jag kunde ju inte låta bli att berätta att Schweiz ser ut som en ko och att kökslucka heter chochichäschtli. Jag tvingade alla 14-åringarna att prata på engelska och berätta hur många husdjur de har hemma och var de skulle vilja resa nånstans. De flesta sa Spanien. En pojke sa att han skulle vilja åka till Ukraina efter Tjernobylolyckan. Han stirrade mig stinnt i ögonen och jag i hans. Jag blev så häpen.
Ett förfallet hus hade en liten kökstädgård full av nedtrampade färgsprakande blommor. Regnvåta blommor, iskalla fingrar och en icke-vädertätad kamera = magi.
Ett förfallet hus hade en liten kökstädgård full av nedtrampade färgsprakande blommor. Regnvåta blommor, iskalla fingrar och en icke-vädertätad kamera = magi.
Straxt innan vi skulle lämna skolan kom Oksana fram och sa att rektorn sagt åt henne att jag måste radera alla bilder. Det var inte tillåtet att fota. Många av barnen har fädrer med hemlig identitet som inte ens får komma på utvecklingssamtalen. Jag lovade att radera allt och gömde sim-kortet i innerfickan. Hjärtat klappade när vi lämnade skolan och ropade adjö till vakterna.
Kommentarer
Trackback
