Igår satt jag på engelska parken vid en dator utanför biblioteket och slösurfade lite buttert. Då gick en man förbi och glodde mig rakt i ansiktet. Inte nog med det. 5 sekunder senare hade han vänt sig om, hastigt klivit fram till mig och sagt på smörig amerikansk engelska: Hey, I really think you are a cute girl.

Jag knep ihop munnen och nickade nådigt ett tack. Så försvann han, med samma hasande kliv som han kommit. Jag kände mig inte glad och inte tacksam. Jag kände mig anfallen.

 

You are a cute girl. Jag är: en gullig tjej. Solklart fall av objektifiering.

 

Det fick mig att tänka på en video där en vacker kvinna i vanliga jeans och munktröja går genom manhattans gator med en dold kamera och räknar hur många sexistiska och objektifierande kommentarer män ropar efter henne. Det sjukaste med videon är hur stötta och sura vissa män blir när hon inte säger tack. "Ey! I just acknowledged your existens!" "Ey, I just told you were beautiful! You should be thankful!!" Skrek de förbannat.

Videon visade så tydligt hur kvinnor förväntas bli förverkligade genom att män uppmärksammar och uppskattar deras yttre. 

 

Den tomma känslan av avsaknad av tacksamhet gick över till ilska. "Ska inte jag få ha på mig en ljusrosa mössa utan att bara bli sedd som en gullig tjej??" tänkte jag argt. "Vem har gett honom rätten att klampa in i min privata sfär av integritet?!" 

Tänk om jag skulle gå fram till en kille på biblioteket och säga. "Jag tycker verkligen att du är en stilig hunk." Det hade varit bisarrt. Överraskande och konstigt. Inte snällt.

 

Plötsligt kändes allt så himla ytligt. Jag insåg hur LITE jag bryr mig om att en random snubbe tycker jag är snygg eller inte. Jag började till och med reta mig på min egen profilbild. En typisk gyllenemomentbild med nästan 100 likes som varken representerar hur min vardag ser ut eller hur jag känner mig i själen. Så jag bytte ut den mot en mer representativ figur. Den lilla förbannade mustachfarbrorn ovan. En butter men tillfreds liten figur som tycker om rävar och skogen. 

 

Med detta inte sagt att jag inte är tacksam för och uppskattar fina kommentarer och komplimanger. Tvärtom blir jag jätteglad att höra från Dani eller min mormor eller familj, vänner eller bekanta när jag gjort något bra eller ser fin ut. Vem gör inte det?