Jag sitter vid bordet i korridorsköket och översätter kluriga grammatiska meningar till Ryska. Då hör jag att någon annan kommer in i korridoren, hen släper efter sig en svagt gnisslande vagn...

Det är städerskan. En kort kvinna från sydöstra Europa med bister min. Jaha! Det är HON som städar våra toaletter varje onsdag! tänker jag och blir plötsligt generad. Jag har ju många gånger tänk vilken magi det är den där dagen i veckan när det sviniga kaoset inne på toaletterna förvandlas till rena golv och nytömda papperskorgar. 

Nu sätter hon på sig handskarna och går in på den första toaletten. Jag börjar skämmas. Jag vet ju hur där ser ut. På golvet runt papperskorgen ligger ett hav av smutsiga gamla pappershandukar. Det är inte att de inte har plats i papperskorgen. Det är bara ingen som har lust att stoppa ner handen i hinken och med ett bestämt *tryck* trycka ihop de luftiga pappret så att det ska få plats med mer. Istället låter vi de nonchalant singla till golvet som höstlöv. Ett par dagar i veckan ser det förjävligt ut där inne, men, det går ju över.

Anledningen till att det går över är att en annan människa just nu kröker sin rygg och plockar upp varenda pappersbit från golvet. Hon kommer ut igen med en äcklad min. Jag förstår henne. Och jag skäms. 

Det hade lika gärna kunnat vara jag som städade upp det. Men det är det inte. Jag är så oerhört priviligierad. Jag kan att stiga upp kl 9, tvätta min egen tvätt (vilket jag gör typ en gång i månaden) och sen med ett glas Brämhults juice sätta mig och öva rysk grammatik. Jag behöver inte städa upp andra männsikors skit. Vi är två människor i den övergivna korridoren. Båda kvinnor med av olika ekonomisk klass. Jag från i den övre medelklassen: borgarskaper/härskarklassen, hon från underklassen: arbetarklassen/tjänarna/de exploaterade.

Hon kommer in i köket och säger med en obehaglig blandning av skuld och bitterhet: "Ursäkta, jag vill städa i köket. Tack." 

Jag reser mig och går. Känner mig så dum att jag inte fattat att jag var i vägen. I dörren säger jag: "Tack för att för att du städar här så fint!" (Bra försök, men det blev bara awkward)

 

Jag är glad för att jag fick träffa henne idag i allafall för det påminner mig om vad som behöver göras.

- Göras? Det finns väl inget som kan göras? (Tänker kanske nån.) Om ni i korridoren börjar städa efter er kommer inte hennes jobb inte behövas längre och då kommer hon i en ännu värre ekonomisk ställning!

 

Men tack vare Rousseau får det här mötet en helt annan innebörd för mig.

 

Rousseu påstår att i en fungerade demokrati där vi ska kunna leva i fred och frid måste alla alltid rösta och välja efter allmänviljan. Detta går hela vårt samhällskontrakt ut på.

Allmänviljan är inte samma sak som genomsnittet av allas sammanlagda själviska viljor.. Allmänviljan är ALLMÄNHETENS BÄSTA. Rousseau tror att man kan komma fram till vad som är bäst för allmänheten bara genom att fundera och tänka förnuftigt. Men jag håller inte med om det.

 

Hur skall man kunna föreställa sig vad allmännhetens bästa är om man inte vet hur allmännheten ser ut och vem den består av? 

 

Allmänheten för mig är den allmänhet som jag jag känner till. Om jag hela mitt liv bara rör mig i övre medelklass  kommer jag rösta och välja utifrån våra behov: min klass = min allmänhet. Jag kommer tro att vårt bästa är det allmännas bästa. För även om jag skulle känna till att det finns andra samhällsklasser, har jag ingen aning om vad de harför behov och levnadsvillkor!
Jag tror att interaktion och prova på är det viktigaste vi kan göra för att vidga våra samhällsvyer och göra samhället bättre och rättvisare.

 

Jag vet hur bittert och ledsamt det är att få ryggskott av att plocka upp för många soppåsar. Jag var med om det själv i somras! Därför värderar jag städerskans arbete så högt och önskar henne samma privilegier villkor som jag har. 

Hon och hennes arbete och liv är inte difusst och irellevant för mig. Hon har en plats i min allmänhet.