Korpar
Jag tar en skottsäker anti-depressiv/-stress/-ångestmedicin som jag kallar: kalykera plastblommor.
Kommer du ihåg i förskolan när man var sådär 5 - 6 år och alla barnen skulle rita en hund för att sedan rösta fram en bild som skulle skickas till internationellahundbildstävlingen? Och du var ju så bra på just att rita hundar. Omkring dig klagade kamraterna att de kuuuunde ju inte. Och till din förfäran tar häxfröken fram en bilderbok med en hund i och visar de andra hur man kalikerar hunden. (Sätter pappret över bilder och kopierar linjerna där under.) Fast besluten att du skall fortfölja med din egna hund, ritar du en liten detaljerad taxhund mitt på en grön kulle i fint väder. Du övertygad om att den blir vinnaren. Du sitter kvar längst och slipar på detaljerna. Gruppen har redan samlats och börjat bedömma. De flesta bilder föreställer bilderboks hunden kalikerad och färglagd i olika kvalite. Den populäraste pojkens kalikerade hund vinner. Ingen kollar knappt på din. Bara Cecilia Berg som säger att din var finast och borde ha vunnit.
Plastblommor i kruka kan man inte kalikera. Det spelar ingen roll hur tätt man trycker pappret mot syntetbladen. Iställer får man använda ögonen. Och det är inte lätt. Allting som kräver koncentration och där jag får använda händerna har jag upptäckt är extremt avslappnande. Man tänker och tänker men slipper känna grubblets rastlöshet.
Plastblommor i kruka kan man inte kalikera. Det spelar ingen roll hur tätt man trycker pappret mot syntetbladen. Iställer får man använda ögonen. Och det är inte lätt. Allting som kräver koncentration och där jag får använda händerna har jag upptäckt är extremt avslappnande. Man tänker och tänker men slipper känna grubblets rastlöshet.
Kommentarer
Trackback
