Tisdagen i Fischbach var dagen som jag halvt sov bort. Dagen då Dani ringde och berättade att hans rumskompis mamma dött i en lavin. Och dagen då en förtvivlad kvinna kom och knackade på med en bild på sin försvunna katt.

Det var alltså inte en så livad dag, kan man säga. Men innan skymningen tvingade jag mig ut på en promenad till sjön i dungen. Kvinnan gick fortfarande mellan träden och ropade efter katten. Sjön blänkte lömskt i solens gyllenbleka ljus. Vassen vajade.

Det var overkligt vackert.