Prästen och Bruno




Rut, dotter till Julia (Brunos mor)



Prästgården



Morfar och mormor




Elin, mor och Axel



Idag var vi på Brunos dop i en liten kyrka i utkanten av Malmö. Utkanten av Malmö låter inte så värst idylliskt men jo! Prästen var urskön och bebisarna, 2 stycken från olika familjer, var fina. Ljuset i kyrkan var sådär milt och varmt och stämningen god. Men när cermonin satte igång blev allt bara fel. Måne och sol mumlades fram av en tredjedel av de församlade (resten såg allmänt awkward ut). Mor, far, jag och organisten fick skråla desto mer..
Under dopakten då den andra familjens barn skulle välsignas av prästen, faddrarna och föräldrarna genom att prästen talade om gud och evigt liv medan de de nämnda höll händerna på flickans huvud, greps mamman till ungen av någon slags hysterisk känsla av komik och asgarvade genom HELA akten. Va? Ja, hon kunde inte hålla sig, inför alla människor, på sin egen dotters dop.
Fine! Jag undrar bara: Varför döpa sitt barn när man tycker det är så fånigt att man nästan dör på kuppen av garv??
Det var väldigt god mat efteråt iallafall. Vanligt surdegsbröd med smör är så sjukt gott!