Så var det med det

Vilket kaos!

Jag gick och la mig en halv minut efter det senaste inlägget.. Och sov inte det minsta gott. Låg vaken i 3 timmar och stirrade upp i taket. Sov oroligt, vaknade gång på gång och tittade på klockan, drömde mardrömmar... Så PANG! Vaknade jag än en gång, tittade på klockan och provet hade börjat för en kvart sen. Jag ringde mormor gråtfärdig, men hon var säker. Du skall göra provet nu, skynda!

Det var där någonstans, i mitt mest stressade tillstånd, islängandes clementiner, miniräknare, knäckebröd och pennor i en tygpåse som skrattfärdigheter översköljde mig. Jag är maktlös! Det är sånt här som gör livet så sjuk, oberäkneligt och skönt. Man vet aldrig vad som händer. Ibland blir det.

Provet det svåraste prov jag någonsin gjort. Jag var stundom helt chanslös. Men nu är det över!

 

→ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4841726

Lyssnade på det här på SR och blev så upprörd över Wolodarskis sorgliga enkelspårighet... Skrollade bland kommentarerna. Där hittade jag Marcus som på ett lite annorlunda vis satt ord på precis det jag kände:

"Men sen ... varför denna sjuka inställning till att hålla om en annan människa? Hade Jesus levt idag hade han säkert kramat om kvinnorna. Jesus hade kramat om George W Bush också, och Hitler och Anders Breivik... är det fel att visa den mest grundläggande saken i alla religioner och all etnisk debatt. Vi är alla människor. Vi kan alla känna sorg.. glädje. Vi är alla människor...."


Kommentarer
Postat av: 4

Det är en stor glädje,

att saker inte biter sig fast.



Det är vinter, och snart är det vår,

men jag är ändå jag.

Idag åt jag pasta,

och förresten nog imorgon med,

men den dagen jag äter något annat,

är jag ändå jag.



Märkligt att det egna jagets självständighet,

ibland gör en så glad.

Känslan av att man är en sorts ko,

skapad för att vara glad av en blå himmel,

och god mat.



Samtidigt är det också det,

som gör en olycklig:

För det första tror man sig ibland vara

viktigare än så;

men man är egentligen beroende,

av saker som mjölk och potatis.



För det andra så kan självständighet,

ibland vara liktydigt med oberoende,

som i sämre stunder betyder meningslöshet.

En ko vet inte att allt den gör är att äta gräs,

men en människa vet det, såvida hon inte är

efterblivet fåfäng.



Men också dessa båda skäl till ledsamhet,

är egentligen ovidkommande.

Det egna jaget fortsätter, vare sig hon får

pasta eller mjölk eller glädje eller sorg.

Det är därför som människor kan skåla,

för vad som helst.



Det verkar emellertid finnas en annorlunda livsform,

som jag inte vet mycket om egentligen,

om än jag kan föreställa mig dess möjligheter,

bättre än de som lever så.

Troligtvis är det av just det skälet,

som idealister är skarpare än praktiker,

men fortfarande just idealister.

2011-12-08 @ 15:40:31
URL: http://transc.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0