Klostret
Don't ask me why men jag älskar kloster. Kanske är det klostret i Sound of Music som satt spår i mig sedan tidig ålder. Jag tänke då och då i min barndom och tonår att livet på ett kloster inte verkade fy skam. Mamma hade ju sagt till mig att innan hon träffade far funderade hon i desperation på att bli nunna. Som tur var blev det inte så. Att nunneskapet innebär att man spenderar all sin tid med och för Gud hade nog varken min mamma eller mitt 14 åriga jag tänk på. Kloster var för mig avskilldhet, sång, hårt arbete och att dansa runt bland alperna.
I Sankt-Petersburg på Vasiljskij Ön där jag bodde fanns en sån där vacker gammal marängtopps katedral. Den ligger vid Neva alldeles vid kajen och tillhör ett munkkloster. Inuti är tak och väggar täckta med guldmålningar och ikoner. Det blev min favoritkyrka och en eftermiddag i februari förra året gick jag dit med kameran.
Den ortodoxa katedralen är en mycket väl pyntad böneplats. Den övernaturliga skönheten står i centrum. När man kommer in i kyrkan ska man känna att man kommit bort från den gråa vardagen och in till ett rum där gud är närvarande.
Kvinnorna täcker sina huvuden med sjal innan de går in. Jag fick veta att man som kvinna inte får komma in i kyrkan med mens. Vilken otur då om man råkar få det precis under sitt bröllop eller under någon skojig högtid! Då får man utebli, eller smyga sig in som en tjuv och ha dåligt samvete.
Det är stilla och doftar aromatiskt av rökelser. De troende sätter tunna gula vaxljus i de gyllene ljusstakarna och ber en bön. De står i kö till sina favoritikoner för att få kyssa bilden. Efter ett par pussar kommer en liten gumma fram med putstrasa och torkar ikonen.
I stora behållare finns heligt vatten att dricka av.
En vaktmästarmunk tassade runt och tog bort nedbrunna ljus och skrapade stearin. Han tittade vaksamt på mig och min kamera. Plötsligt blev det gudstjänst och en karavan av höghattade, skäggiga präster vandrade ut ur ett gyllene rum (stängt för all utom prästerna). Jag stod tydligen i vägen för vaktmästarmunken flyttade på mig flera gånger och försökte hindra mig att smygfilma. Prästerna gick på ett led runt om i salen med bistra miner och svängde runt en rökelsebägare i ett snöre så att det skallrade. Jag tänkte att den nog var trevligare att vara munk än präst. Vissa präster såg helt tomma ut i blicken där de gick, några var tjocka och dästa och såg uttråkade eller sura ut. Under mässan sjöng en manskör psalmer i stämmor från läktaren. Man kunde inte se dem, men det lät så vackert.
Munken här nedan var speciell. Han verkade vara klostrets socionom och de andra munkarnas ledare. Han satt länge i ett hörn på en bänk tillsammans med en ung kvinna. De pratade, han rättade hennes texter i en liten skrivbok. Gav henne råd, vägledning och bad henne komma tillbaka nästa gång hon behövde hjälp. Han hade en varm och vänlig blick.
Nu är det bara en dryg vecka kvar tills jag återvänder till Ryssland. Jag längtar tillbaka och det ska bli så härligt att besöka mina favoritplatser igen och leta upp nya spännande ställen!
Kommentarer
Trackback
