Den här veckan har varit hemsk. Var tvungen att åka tillbaka till med bussen till Finland för att få ett nytt migrationskort (mitt var tre dagar utgånget eftersom jag låg hemma sjuk hela förra veckan och inte gick in med den i tid). Snacka om obehaglig överraskning när de sa att jag måste åka tillbaka till Finland. Så kan det gå. Nu är jag tillbaka! På kören sjunger vi världens gladaste låt (nedan) och himlen är okynnigt blå.

 

 

Allting var klappat och klart. Dani kom hem som väntat kvart i 10. Jag stod i matsalen gömd bakom ett hörn med kameran redå. Det kändes som 2 års väntan bakom det där hörnet, händerna darrade, Adi nynnade frenetiskt en svängig låt i köket.  

Äntligen kom han. Han gick för att sätta sig vid matbordet (som bara var dukat för 2 såklart). Då knäppte jag till och kameran klickade. Han vände sig om med ett ryck med ögonen uppspärrade. Sen tog han mig i sina armar undrade om det var en dröm. Men det var det ju inte.