Pastor Wolfgang

Enda sen i mitten av december har jag velat skriva om en liten försynt vithårig pastor i Kiev som heter Wolfgang. Wolfgang fungerar som vallhund i den lilla tyska församlingen i Kiev. En församling med "etniska" tyskar. Människor som pratar ryska och ukrainska men hade föräldrar och farföräldrar som kunde tyska. De flesta blev utrensade under 20-talet, kriget, eller efter kriget. Men några efterlevande finns kvar. De samlas i den tysk-lutherska kyrkan och sjunger tyska psalmer på söndagarna.

 

Kyrkan är döpt efter heliga Katarina och ligger 5 minuter upp för en mycket brant sidogata från Kievs stora stolta stråk Krechatik och bara ett stenkast från parlamentet. Utanför kyrkan står bussar och ett par bajamajor. Bussarna är fulla av militärgröna storväxta pojkar. Ibland står de utanför bussarna och väntar på något med rykande andedräkter. Mycket bistra.

 

Så kommer man in i den ljusgula kyrkan och där råder en helt annan stämning. Runt springer vaktmästare, körsångare och alla möjliga församlingsmedlemmar. Det är lite som en hönsgård, på ett stillsamt kacklande, och ganska yvigt sätt. Alexandra med höga kindben och lång svart fläta sitter och säljer sitt hemmagjorda julpynt på bord uppställda mot väggen. Bredvid sitter en liten tant med glasögon och städrock eller vaktmästaren Sasha, med stora bruna hundögon. Yrast av alla är kyrkokörens enda tenor, Sergei. Han lotsas att han är rolig och lite knäpp. Men egentligen är han mycket listig. Han bor långt ut i förorten med sin bror och försörjer sig genom att ge matematiklektioner uppe i körövningssalen. Natascha är också vaktmästare och sjunger i sopranstämman. Hon har världens snällaste blick när hon druckit lite vin och kramar en som om hon kramat sin återfunna dotter. Sen finns det fler småbistra körtanter, och körgubbar som nog bara är i sina 60 men ser ut som de överlevt andra världskriget. På lördagarna håller en annan Alexander en gratis målarkurs för församlingstanterna. De målar av stilleben med oljefärg. 

 

Pastor Wolfgang är denna yra församlings andliga ledare. Men när man kommer in i församlingslivet är det inte av andligheten man slås. Inte alls. Det är känslan av att ha kommit in i något som liknar en familj, full av finurliga personligheter och relationer mellan dem. Några bråkar, sen sjunger de gamla sovjetiska sånger tillsammans och är glada. Det finns en gemenskap och livlighet i den där kyrkan.

 

Eftersom det är tyska kyrkan håller Pastor Wolfgang sin predikan på tyska. Hans röst är mycket svag. Man hör nästan inga ord, utan mera en melodi. Det är en ton som man aldrig hör annars i hans milda röst. Den där svaga högtidliga rösten får en lite att tänka på en vit mus som står i talarstolen och piper uppmanande. Det finns nog inte en kotte i kyrkbänkarna som förstår vad han säger. Men predikan översätts till ryska styckesvis av en ung tolk. Hennes röst är stark och grundad, i kontrast till pastorns. 

 

Pastor Wolfgang är en underbar människa. Men också mycket ensam. När vi träffades första gången hade jag egentligen inte tid att stanna länge, men han hade dukat upp med beskt svart te och torra små kex. Jag kunde inte motstå. När jag lärt känna honom bättre berättade han hur svårt det kunde vara att vara i Kiev. Hans fru är kvar som pastor i deras hemstads luterska kyrka. Han bor ensam i en pastorsvåning med tre rum. Och nästan ingen i församlingen pratar mer än ett par ord tyska. Själen längtar efter samtal. Han saknar särskillt sin collie. 

 
 
Pastor Wolfgang - en mycket snäll människa
Elin - lyckligare än på länge!
Fest med sill, bröd, smör och vin som blivit kvar efter skandinaviernas julfest. Sasha spelade gitarr och vi sjöng sånger för glatta livet. Gladast sjöngs sången Песенка друзей (Vännernas sång) från filmen Бременские музыканты.
Pastor Wolfgang, Jag och Sergei
Pastorn skakar hand med körledaren
Natascha, vaktmästare och sopran
En till dansbild. Den lilla tanten till vänster berättade för mig om alla släktingar som blivit avrättade. Sen föråt hon sig på salt sill och smör och las in dagen efter med gallsten. (Men klarade sig!)
Sergei är lite galen
Wolfgang vilar vid julpyntet
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0