Det är svårt att skriva. Riktigt svårt. Många tankar tänks. Och sen försvinner de igen. Ibland i samband med föreläsningar som provocerar röven av en svensk. Ibland bara sådär. Ibland en kärlek eller längtan. Ibland melankoli och saknad.

De senaste tre nätterna har jag drömt sjuka saker. Första natten blev jag skjuten och sen jagad av nån som ville döda mig. Jag gömde mig i ett skåp. Den andra natten nåt annat obehagligt. Och tredje natten (inatt) drömde jag att mormor levde och att jag gick och oroade mig över framtiden hur det skulle bli när hon dör. Det tog ett tag för mig i morse att fatta att mormor ju redan är död. Du (om det är du som har en gul lampa och en lunnefågel som läser detta). Du var också med alla nätter.

Det är den märkvärdigaste känslan att veta att man är på väg in i en ny epok. Det gamla finns inte mer och kommer aldrig mer tillbaka. Och det värsta är att kroppen och minnet glömmer hur allting var. Jag vill verkligen inte glömma. Det är den största sorgen av alla att inte minnas hur det var för fyra år sen, när mormor fanns och när den gamla epokens stora kärlek omringade alla horisonter. Det var inte möjligt att finnas utan den kärleken. Men nu är jag här, i ett varmt studentrum i Moskva. I rödrandig tröja, elefantbyxor och blåa blommiga lakan. Mimas tvätt luktar gott och om 20 minuter skall jag gå med Sergei till valurnorna. Och jag minns inte längre hur det var. Döden övervann livet. Kärlekens horisonter hanns fatt i en liten osäker jolle. Och när de väl hanns fatt var det bara att sticka hål på dem med en enda mening. 

Nu växer nya horisonter upp så att det susar längs bort där solen går ner i Nordsjön. Den lilla vita pricken i ett hav av mörker börjar bli en egen planet. Och rädslan har bytts ut till nya drömmar om det allra vanligaste och ljuvaste. Men jag vill inte glömma. För den planet som blivit förintad och de horisonter som sprack av ordet - de var också riktiga en gång. Och jag älskar den planeten och de horisonterna. För alltid