Vad är det att bli vuxen? Jag har kommit på mig själv med att ha börjat "känna" mig själv. I förväg säga, “Nej, det där kommer inte jag tycka om.” 

Det kom önskningar att jag skulle följa med en grupp utbytesstudenter på en bar. Men jag följde inte med, för jag vet att jag inte tycker om hög musik, alkohol, blinkande ljus, stinkande rök: miljöer där jag inte kan ha ett samtal. Miljöer som jag kommer hem ifrån med ett dånande i öronen, men helt tomt i bröstet. 

Igår promenerade jag omkring på ett klosterområdes gamla kyrkogård. Det var det första vårdagen. Den första dagen då gröna knoppar slagit ut till små små löv. Solen höll på att gå ner och ett ensamt träd med små gula blommor lyste upp framför ett vitt kapell med guldkupoler. Vi, jag och slovaken Michal, gick bara tysta. Ibland läste jag högt namnen på de som dött. Hertigar och hertiginnor som gått bort innan Ryssland blev rött. I en av kyrkogården fanns gravar med dödsåret 1951. Gravallvarliga svartvita ansikten. Män i militär uniform och bastanta sovjetkvinnor med korta strama frisyrer och allvarlig blick. "Jag har sett lidande", säger de slutna läpparna.

Jag älskar kyrkogårdar. Jag älskar att gå runt själv eller med en annan person, lika inne i sina tankar som jag själv som man bara behöver växla några ord med ibland. Någon som inte störs av att jag skuttar och sjunger om våren. 

Jag älskar kyrkor. Små klosterbutiker som säljer rökt fisk och torrt bröd. Jag tycker inte det så farligt att trängas i stora folkmassor i metron. Så länge det rör sig framåt går det bra. Men jag fick panik sist jag var på en stor konsert. Tanken på att stå i ett stillastående folkhav, varmt, kvavt, trångt med öronbedövande ljud gav mig svårt att andas. 

Att bli vuxen är att veta allt detta om sig själv redan innan ett beslut ska fattas. Att känna sig själv, och inte hela tiden behöva komma på att: "just det, jag hatar ju sånt här. Varför är jag här?" I och för sig kan det ju ändå vara bra att utmana sig själv och göra det där man vet att man inte älskar. För även på de jobbig” platserna kan man möta människor som blir viktiga senare. 

Jag lyssnande just på en ljudinspelning idag med vårt sista möte i en lägenhet som skulle vara så ren att den blänkte. Du städade konstant och skällde på mig för jag inte hade putsat vasken där jag lagt min bettskena. Jag hade även lagt en äppelskutt som hade “marinerat porslinsvasken med sin saft.” Det skulle du behöva tvätta bort nu i en hel timme. Jag skrattade och log när jag lyssnade på den där inspelningen. För jag kände inte igen mig själv. Var det där fjantiga våpet som pratade som en bebis, jag? 

Vi blir vuxna nu och vissa saker och beteenden har fallit bort och ändrats bara på två år. Dom beteendena var inte en del av vår inre kärna utan beroende av en viss tidsperiod eller relation. Men det finns också en kärnan. Den ändras inte utan blir bara starkare och tydligare. Ens kärna är de saker som man känner lycka av. För mig kan det vara kyrkogårdar, långsamma promenader där jag får stanna och filma björkarnas knappt utslagna knoppar, och att släppa fri en inneboende sång. Det är också en självständighet och en frihetskänsla av att vara ensam och välja vägens rikting helt själv.

Vad är din kärna?

Nu ska jag åka till Kievskij Vokzal och ta tåget till Kiev.  4 dagar ska jag vandra runt planlöst. Sen flyger jag till Georgien och gör samma sak där. Vi ses snart