Det här Mohammed. Han har en dröm. Att få en fast punkt: ett land att bo i. De senaste 7 åren har han vetat att han när som helst kan flyga iväg. För ett år sen skedde det till slut och efter några månader som flyktingar i Sverige blev familjen utvisade till Frankrike där de nu söker asyl. Det var på deportationsboendet utanför Uppsala jag träffade honom och hans mamma och syster i en gympasal. Hans mamma sprang in och sparkade på bollen framför näsan på killarna. Sen grät hon och en annan mamma från Makedonien över att allt var så orättvist.

 

Väntan på asylbeskedet hade inte varit så svår om jag hade vetat att vår asylansökan skulle komma att bli godtjänd. Då hade det varit en lätt väntan. Det är ovissheten som gör väntan svår. Vad händer om den inte blir godkänd? Vad skall vi göra då? Vilket land skall vi söka oss till? Det är den tanken som gör väntan svår, sa Mohammed. Jag vill bara ha en grundläggande stabilitet. Det spelar ingen roll vilket land. Bara jag får stabilitet. 

 

Ja visst är det orättvist. En del människor har pass, rörelsefrihet och den grundläggande trygghet som kommer med att ha ett hem. Dessa ting tas så för givet att man till och med helt kan välja att inte vilja slå rot någonstans. Trots att man kan. Och man väljer att bara fladdra omkring.