Det finns inte ett Ukraina utan många. Precis som det inte finns ett Sverige eller ett Europa. Varje människa har sin egen uppfattning av vad som är den egna kulturens och nationens kärna.

Själv ser jag det svenska folkhemmets uppbyggnad under 1900-talet som det bärande i den svenska själen. För nog påverkas en själ av yttre omständigheter. Välfärden och socialpolitik som byggts upp kring oss svenskar har banat väg för individualism, jämställdhet och tillit till stat och byråkrati. Dessa karaktärsdrag finns knappt i ett land som Ukraina. I Ukraina säger man: Hos er i väst finns staten för att tjäna människor. Hos oss finns människor för att tjäna staten.  
Det var min tagning av "Sverige". Du kommer säkert på något annat som definierar oss. Oss. Än så länge finns ett vi. Föreställ dig ett land där det inte finns något vi eller oss. Där olika landsmäns uppfattning av kulturen och nationen är så diametralt olika att de inte på något sätt kan förenas.

En uberchaufför och jag kom in på en obehaglig diskussion förra veckan. Jag sa inte särskilt mycket. Men han gick igång ändå.
- Det finns inget Ukraina. Sa han. Det är "fejk". Det var Sovjet som hittade på Ukraina. Vi är inte Ukrainare. Vi är Ryssar. Vi är en del av ryska imperiet och så ska det vara. Ryssland skall utvidga sig! Utom till Finland..
- Jaha. Sa jag. Baltikum då? Ska det återtas?
- Ja, självklart! Området tillhör ryska imperiet. Det köptes av Karl den 12e. Det finns papper på det.. Tänk dig att du hyr ut en lägenhet som du äger (han pekade ut på några höghus vi passerade), då kan inte dom plötsligt ta över och bli nya ägare.
- Ser du dig själv som ukrainare eller ryss? Undrade jag.
- Ryss! Ukraina är FEJK. Förstår du? Och det kommer inte finnas något Ukraina i framtiden heller. 
- Men jag känner kvinna från Lviv och hon har en helt annan syn på saken
- Lviv! Ja, de kan säga vad de vill. Tala vackert om Europa. Men de talar inte om hur Ukrainare blev behandlade när Lviv låg under Österrike. Då var ukrainare förbjudna i staden och fick bara ta sig in för att köpa varor nattetid. Ukrainare räknades till det lägsta smutset som fanns. Ett lägre stående folkslag.
- Hur vanlig är den här synen på Ryssland och Ukraina som du har? Undrade jag. Hur många procent skulle du säga tycker som du?
- Många.. Jag skulle säga 20-25 %
På frågan om han stridit för separatisterna i östra Ukraina började chauffören berätta om sin tid som sovjetisk soldat i Moldavien, där han som 18åring varit med och massakrerat 4000 rumänska soldater som kapitulerat. Hur kändes det att sen någon man dödat första gången, undrade jag. Kändes det inte konstigt? Nej, det kändes inte alls! Svarade chauffören. Jag visste redan att de inte var människor utan djur. Det känns inte att döda djur. De var där för att döda oss. De var djur. Jag har en he hög med pass där hemma som jag tog som souvenirer. Elva stycken är det..

Jag frågade nästa überchaufför vad han tyckte om den förra förarens synsätt (på Ukraina som en rätmätig del av Ryssland). Kunde det verkligen stämma att en så 25 % tycker så? Denna föraren var lugn och eftertänksam. Han sa att han inte kände ingen den synvinkeln alls och inte stött på den förut.
- Vad tycker du själv om utvecklingen i Ukraina förresten? Frågade jag den lugna chauffören. Har det blivit bättre sedan Majdan?
- Det har blivit sämre, svarade han. Jag lyckas inte ens tjäna 500 euro i månaden.
- Hur mycket kör du om dagen?
- 12 timmar.

Det var inte första gången jag stötte på den där trötta och missnöjda inställningen till landet och makten. Flera jag mött säger precis så. Att det är sämre än det var förut. Eller att de inte ser någon framtid för sina barn. Makten är korrupt. Polisen är kriminell. Sjukvården är ett hån mot de gamla och sjuka. När skall det någonsin bli ändring? Hörs suckarna. Om hundra år kanske. Om ens det.

En helt annan bild av läget och utvecklingen återfinns i media och bland den politiska eliten och civilsamhället. När jag kom till Kiev träffade jag en fotojournalist som varit på Majdan och även varit volontär på konfliktlinjen i Donbass. Han påstod sig se en jättestor positiv förändring i mentalitet bland ukrainare. Att ett hopp om förändring börjat spridas. Ett hopp som inte fanns förrut. Ryssarna och Ukrainarna är två helt olika folk, utan gemensamma nämnare som ursprung eller språk. Hela tiden underströk han de där skilnaderna. 

Ju fler människor man talar med i Ukraina, destå mer splittrad blir bilden. Det är inget enat folk. Det stora armodet leder till frustration. Vems fel är det? Och hur skall det någonsin bli bra? På Majdan har nya tält ställts upp och när jag gick förbi nyligen ropade folkmassorna så det hördes långa vägar. Det är något historiskt med folkmassor som ropar. Tiden darrar till. Man hör inte ordet, bara ljudvågen som slår ut när hundratals röster ropar samtidigt.