Någon gång nu i månadsskiftet oktober-november är det 5 år sen jag blev vegetarian! Eller rättare sagt demivegetarian. Eftersom jag fortsatt att äta mjölk, ägg och fisk. Efter ett år i St. Petersburg med en tungmetallstinn laxbit från Finska viken en gång i veckan (full av sylvassa ben) slutade jag i praktiken även att äta fisk. 

Jag har under min tid som vegetarian haft en ganska hög tolerans för min egen nyfikenhet och begär. I 99,9% av fallen har jag inte haft den minsta lilla lust att äta kött.. snarare motsatsen. Men vid en handfull tillfällen har jag testat: En nystekt köttbulle hos mormor, en bit hästkorv på en höstmarknad, en tugga uzbekisk camsa i Piter, en annan köttbulle i Fischbach och en tredje kalkonbulle i Moskva. 

Jag har gjort det med motivationen (till mig själv) att jag inte är vegetarian för själva vegetarianismens skull: Det är inget löfte - som att ha godislöfte eller att leva i celibat. Det är en livsstil som: 1. Är den enda hållbara livsstilen i miljösynpunkt. 2. Är ett viktigt statement mot sjukt vidrig djurhållning. 3. Är det enda rättrådiga och empatiska alternativet om man faktiskt tycker om grisar och kor. (Blir alltid på så gott humör när jag ser en gris: de har skönaste personligheten).

Men denna vettiga livsstil får inte göra att jag hindrar mig själv från att testa nya saker som jag VILL testa. Den ska inte stå ivägen för upplevelser. Som typ den där hästkorven. 

Min vegetariska livsstil får heller inte bli ett tvång: en tung kappa som jag släcker mina egna gnistor av längtan med. Detta har den inte heller varit förrän för en månad sen ungefär. Förän den dag då jag smygtestade min grannes gnocci. Gnocci med spenat och bacon. Det var SÅ gott. De senaste veckorna har jag allt oftare kommit på mig själv med att gå omkring och vara sugen på just bacon. Det nådde sin spets igår när jag plötsligt insåg att min största matdröm just nu är fläskpannkaka.

Idag på ica bestämde jag därför att kapitulera för mig själv. Jag köpte två paket bacon och sån där skinka som de skivar i disken åt en. Jag måste ha sett lika livrädd ut som jag kände mig, för tjejen flinade som fan när jag 1. Förvirrat bestämde mig för att "bara väldigt lite, kanske 1,5 hekto" var lagom för mig, och 2. Sedan förskräckt ropade "Det räcker!!" när jag såg hur många skivor skinka det gick på en knappt hekto. När jag 3. nervöst undrade om sidfläsk och bacon är samma sak, kunde hon knappt hålla sig för skratt. 

Så här sitter jag nu. Med magen full av skinkmacka. Med ingredienser till morgondagens fläskpannkaka i kylen. Och undrar bara: Vem är jag?
Tror jag kommer fortsätta säga att jag är vegetarian. Så att jag slipper bli bjuden på fileér, kotletter, korvar och färs.

Och för att mina värderingar ju är de samma. Och för att det kanske inspirerar någon annan själ till att äta minde kött.