Den där gamla klyschan är lätt att slänga i väggen. Jag gör ju sååå många väluttänkta och aktiva val. Nej inte är jag hjälplös och beroende! Livets lotteri låter rent existensiellt: Som att just jag kom till. Men befruktningen: att ett särskilt liv blir till kan ju lika gärna förklaras men en högre vilja - med Gud. 

 

Vad jag hört bestämmer Gud allt. Utom det vi själva bestämmer. Hen kan göra vad f*n hen vill. Men människans vilja är fri. På gott och ont. Mitt liv blir därför att lotteri i det ögonblick när min framtid hänger på en annan människas fria val. Jag kan inget göra. Och inte Gud heller. Min framtid kan bli en liten sork, en flaxande korp eller en skimrande trollslända. Jag kan bli anställd, sparkad, älskad, dumpad, erbjuden, ignorerad, räddad, mördad. Och allt jag kan göra är att vänta på beslutet.

 

Medan jag väntar putsar jag fjädrarna och morrhåren i förhoppning om att till nästa lotteri ha större chans att dra just den lott jag vill ha. Att bli vald. Att ges gåvor. Framtidens gåva - den där sirliga nyckeln till en viss stig i livet.