Moskva växer

Moskva växer och växer. För ingentans i Ryssland byggs det så mycket som kring de stora städerna. Klungor av höghus växer upp kring staden som kantareller efter sensommarregn. För mig växer Moskva på ett annat sätt. Varje nytt besök har jag fått bekanta mig med nya fantastiska människor, se storslagna, nedgångna, spännande platser. Sitta vid nya köksbord i små lähenheter. Se nya förorter, nya busschaufförer, äta en ny sorts pannkakor, testa ett nytt instrument och klappa en ny katt. Staden bara växer och växer i mig. Min förnimmelse, mina associationer med Moskva. Växer och förvandlas.
Efter Novosibirsk var jag 5 nya dagar i Moskva. Den här gången bodde jag hemma hos Anja och hennes morfar. Anjas rum är fullt av färg och mönster. Överallt ligger små färgburkar och penslar. I bokhyllan står en symfoniorkester av olika tesorter: en kinesisk älskare, ett franskt päronte, ett indiskt masala chai... Det var trettio grader utomhus och förstret stod på vid gavel, gardinerna fläktade i den ljumma vinden. 
När jag komit fram till Anja åt vi pannkakor och drack te. Jag lyckades återuppliva min kamera och allt var frid och fröjd. Anja åkte iväg i några timmar och lämnade mig ensam i lägenheten. Glöm inte att låsa! Sa hon leende och for iväg. När hon kom tillbaka på kvällen hade ett riktigt drama tagit rum. Jag som var dödstrött efter resan hade nöjt lagt mig på hennes säng i det ljumma vinddraget och somnat som en stock. När jag vaknade 3 timmar senare hörde jag ett konstigt bankande. Jag tänkte att det nog var renovering i någon grannlägenhet och flöt bort i drömmar lite till. Men ljudet tystnade inte och jag började misstänka att det var någon som försökte ta sig in i lägenheten. När jag äntligen vågat mig ut genom rummet och fram till ytterdörrens kikhål visade det sig att det var den lilla morfarn som stod där. Jag öppnade och fick mig min resas värsta chock. Jag hade låst dörren inifrån och inte fattat att man måste ta nyckeln ur låset. Därför kunde morfarn inte komma in med sin nyckel utfrån. Morfarn hade stått och bankat i en timme och sakta men säkert fått panik och trott att jag och Anja låg där inne avlidna utav gasförgiftning (alla ryssar har gasspisar). Tillsammans med morfarn i trapphuset stod hela våningens grannar och såg mycket arga ut, dessutom en rasande milis med armarna i kors. Ingen kunde fatta hur det var möjlig att inte höra bankandet. Det kunde inte jag heller. Morfarn hade inte tänkt på att ringa Anja och kolla läget, han hade inte ens hennes nummer trots att de bott ihop i 2 år. Däremot hade han ringt räddningstjänsten som kom rusande 5 min efter att jag öppnat dörren med gasmaskerna på, för att såga upp dörren. Men ingen skada skedd! Anjas morfar är känd för att förlåta mycket fort. Och en kvart senare, när räddningstjänsten gett sig av och lovat att att inte ta betalt (ett löfte de i och för sig inte höll) gav sig morfarn iväg för att köpa bröd och smör. 
Anja kom tillbaka vid sjutiden med sin käraste vän Egor. Efter några fler pannkakor sa hon: "Nu målar vi! Jag har länge velat måla mitt fula skrivbord, men det har alldrig blivit av." Så vi satte oss i skymningsljuset och målade havsmotiv rätt på bordsskivan. 
Det blev havsfåglar, sjöjungfrur, pingviner, sjöodjur och andra saker som hör havet till.
Innan vi somnade läste Anja högt för mig ur mumintrollet på ryska. I förstret brann lyktor av målade glasflaskor. Det var fint
Anja insisterade på att jag skulle ta hennes säng och själv sov hon på golvet vid sin egenmålade bokhylla. Nästa morgon steg vi upp glada i hågen och for i väg på det eviga uppdraget: Att se Lenins mumie. (Det var mitt femte försök och vi hade inga höga förhoppningar).
Så vi for till Röda torget. Den röda pyramiden där bakom är Lenins bostad. Vi blev helt matta när vi såg att kön till Lenin bestod av ca 500 personer. Men efter att samlat mod smet vi in köns början. (Line jumping!!). Jag flätade Anjas hår och undvek att titta på köarna runt om i ögonen. Det funkade!!
Så här glad var jag när vi äntligen kommit in på Lenins bakgård!!! Lyckan varade inte länge. Jag blev ertappad med att försöka smygfota Lenins lik och utan att ha hunnit titta på honom särskilt noga blev jag uteskorterad av en ung vakt i uniform. En annan vakt, äldre, mycket agressiv och med isande ljusa ögon tvingade mig att deleta alla bilder och hotade med att ta mig till polisstationen. Men, men.. Mission Lenin, complete!
 
Jag och Anja vandrade runt i Kitai Gorod (Kina town), grävde runt på ett antikvariat, vilade benen på restaurang. Himmlen öppnade sig som en dusch och hela gatan blev välling.
På fredag eftermiddag åkte jag till Bratislavskaja och såg en förort, en busschaufför, en närbutik, en liten lägenhet och en katt jag aldrig träffat tidigare. 

I lägenheten bor bröderna Boris och Egor. Två utomordentligt trevliga typer. Vi åt pannkakor med oräknerliga tillbehör, från kaukasisk ost till hemkokad smultronsylt. Pratade om politik och barnuppforstran. Egor är barnpedagog och Boris en matematiker som övergett matematiken och lagt sitt hjärta i konsten, dansen och musiken. Boris tog fram sin kontrabas som han började spela på för några månader sedan. Han har övat och övat och det låter redan riktigt bra. Hans trick för att kunna stå och öva långa enformiga tonstråk länge är att sjunga ett vackert ord i stämma till tonerna. Det är fint.
Jag fick också testa
Vi gick ner till Moskavafloden, pratade om livet och hoppade runt. Boris dansar balett och olika folkdanser. Han visade mig grundstegen i river dance och hoppade så högt. Jag försökte visa hur man dansar schottis men kunde inte komma på första steget.
 
 
Boris är en fantastisk person. Han strålar glädje och värme och använder sitt kroppsspråk ut i fingertoppar när han talar eller beskriver något. Han verkar ha förstått (eller fick iallafall mig att förstå) att livet har ett slut och att det kan levas fullt ut bara genom att vara närvarande i varje ögonblick. Närvaron kan nås på olika sätt: Genom att skapa! Musik, poesi, måla, sjunga.. Genom att älska! Ge uppmärksamhet, värme till andra: att se dem. Genom att använda kroppen! Uttrycka känslor och ge utlopp för sin energi genom t.ex. dans eller teater. Och genom att lära sig nya saker. Kontrabas, franska... Boris vill liksom jag  förbättra världen och tänker göra det genom att få människor att hitta tillbaka till sig själv och nuet. Få dem att se skönheten i varje detalj. 
På lördagskvällen följde jag med Egor, Katja och Vareria på bio. I bilen lyssnade vi på Big in Japan. Vi såg Ninja Turtles med Megan Fox. Min första biofilm på ryska! Jag var så glad att jag kunde förstå nästan allt den dubbade Megan sa!
Nästa dag åkte vi ut utanför stan där Katja och Valeri bor. Där finns en liten liten sjö där vi badade, hoppade från en hoppbräda, simmade under vattnet och låg och flöt. Vattnet var djupgrönt och varmt. Sen skyndade jag och Boris in till stan med tåget. Skiljdes åt olika håll på metron. Jag åkte hem till Anja och samlade ihop mitt kaos.
När jag packat kappsäcken två gånger för att allt skulle få plats och letat förgäves efter min försvunna laddare kom morfarn in och insisterade på att jag skulle komma och äta innan avfärden. I en skål vid min plats låg tre kokta ägg. Han erbjöd mig även att blanda i lite snabbkaffe eller chokladpulver i mitt te, men jag tackade nej. Så satt vi där en sista måltid. Morfarn demonstrerde sina språkkunskaper och berättade om sin ungdom. Very good! Sprechen sie deutsch? Sen var klockan redan mycket och jag kramade honom adjö. Han sa: I Ryssland brukar vi säga, jag saknar dig, jag är stolt över dig, jag älskar dig. Kom igen.
Underbara Anja hade tagit sig den timmeslånga metroresan till tågstationen för att vinka mig farväl. Hon fick min mugiga. Sen for jag.
På tåget var jag så lugn och glad. Den här strama lilla tanten hjälpte mig stava svårstavade ryska ord och väckte mig nästa morgon när vi nästan var framme i Piter.
 

Kommentarer
Postat av: Frida

Älskar hur du berättar om vad du gör, bilderna och orden.

2014-08-26 @ 23:04:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0