Ikväll har jag varit med om mycket fint. Först fick jag tillbaka en engelskauppsats med lagom få stavfel. Sedan upplevde jag en väns omtanke och kände mig som ett hjon. Ett väldigt glatt hjon.

Jonas och jag lagade helt sjukt goda grönsaker i ugn. Det tog lång tid, så jag hann lära ut Ciao zep! Vi åt tills vi nästan dog.

Sen åkte vi till Hågaby. Det var min första gång i Hågaby. Klockan var dryga tio och det var nattsvart. Så jag kan inte påstå att det var vackert. Men snälla, en så ljuvlig tystnad där rådde! När det är sådär helt tyst får luften en annan densitet. Den blir större och lättare på samma gång. Det är så skönt. Så lätt att bara gå och rikta alla sinnen utåt, som en bläckfisk eller en insekt med känsliga spröt. Det gör inte något att tinnitusen klingar lite tydligare, det dränks ju ändå alldeles lagom utav snöknarret under skorna.

Vi hälsade på Joel, Axel och tre andra grabbar som hängde i mjuka skinnsoffor (de snällaste grabbarna). Vi bakade bärpaj med röda och blå bär, drack te och det godaste kaffet (ananastjuven). Sedan såg vi Mr Nobody (asbra film), men jag hann inte med hela för sista bussen gick redan kvart i ett.

Bussen var helt tom, och ingen klev på på hela vägen till stan, vi bara svischade förbi varenda hållplats.

Kvällens fullkomnad uppfylldes då jag ståendes på cykeln trampade förbi studentbokhandeln och Domkyrkans klocka slog ett. Ett fulländande slag. En klang i den milda januarinatten.

Nu sitter jag här på min säng, och vet att imorgon blir bra. Om det blir fel, eller om det gör ont skall jag minnas att det finns en tystnad, som fyller en med tyngdlöshet. Ett ensamt klockslag som fulländar.