En hösttermin i Ryssland är över. Jag överlevde. I kroppen skvalpade eufori och lättland efter min sista lektion. Nu sitter jag här och fattar inte. Fattar inte jag jag ska hem. Och fattar inte att 18 ungar i CT inte fick överleva 14 december. Så jag gråter inuti och fortsätter att inte fatta att så många måste dö varenda dag. Syrien. Va? Syrien. Vadå? Äh... Och jag håller andan och fattar inte att jag överlevt, att jag ska hem.