Igår natt kom min goda vän Jonas hem till mig från en av sina resor i Europa.

Han sitter och berättar om alla sköna människor han lärt känna och om de små tillfälligheter som gjorde hans resa så sjukt bra. Jag lyssnar storögt och dör lite inombords gång på gång för att återuppstå igen med en ännu starkare vilja att bara få ge mig av. Nu brinner det inom mig. Jag kan inte vänta. Jag har tänkt på det mycket tidigare, i perioder konstant. Nu kan jag inte vänta. Men jag måste vänta. Biologi, kör, matte, fysik, tyska. Det är så svårt när man inuti är någon annanstans.